Den här träningen, usch.

Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva, tårarna droppar och min axel värker. En ofrivillig avstigning mitt i ett hinder, samt alldeles för många stopp. 

Vet inte vad jag ska ta mig till, och jag vet inte hur vi ska ta oss ur denna dipp som vi har kommit in i. Vi måste börja om från början med allt vad självförtroende heter, hos både mig och Qaiza, och jag vet inte om jag har ork att göra det igen eller om jag ska ge upp.

I 2,5 år har jag kämpat tillsammans med min ponny. För ett år sedan skulle vi debuterat 120, men jag fick lunginflammation, vi kom igång på våren men hon började stoppa. Vi kollade henne hos vterinär, hon hade kotledsinflammation. Hon vilade i 7 veckor, sattes igång mycket försiktigt, debuterade 120 på P&J - felfritt. Tävlade - gick suupeer. Tog 120 på P&J igen, gick käpprakt åt skogen. Tränade - stannade. Tävlade - stannade. Tvälade igen - stannade ut oss. Kollade upp henne, hittade i princip inget. Har tagit det lugnt och nu, stopp. Trots att jag inte red 100 % BORDE hon ha bjudit på sig själv lite. Hon KAN om hon bara vill. Jag KAN om jag bara vill. Vi KAN om vi bara vill TILLSAMMANS. 

Och jag måste ta reda på om jag klarar att gå tillbaka till LC/LB och bygga upp vårt självförtroende IGEN, för 4:de gången. Min ponny har extrem prestationsångest och blir nervös och osäker, precis som jag. Och känner hon min osäkerhet är det klart att hon själv blir osäker, och om jag inte övertalar henne att hoppa så stannar hon. Problemet är att jag ÄR osäker och tänker hela tiden på saker som kan gå fel. Det känner hon såklart, och vips - så är vi där vi är nu.