Jag är den typen av människa som hellre sitter hos min häst en fredagkväll än drar ut på fest med mina vänner. Den typen av människa som sätter min hästs välbehag före allt annat på hela jorden. Den typen av människa som brinner för denna sport och brinner för att en dag bli något.

Att jag spenderar all min lediga tid i stallet får jag höra ofta, både av kompisar och andra människor. Men om det verkligen är någonting jag vill, är det inte det jag ska göra då? Många kompisar bjuder med mig på fest, men jag tackar i samtliga fall nej - jag har en häst att ta hand om. Jag har ALDRIG varit på en fest och ALDRIG druckit. Känn på den ni. Men vet ni vad? Jag mår alldeles utmärkt utan att vara på "innefesten" denna fredagkväll. 

 

Jag mår aldrig så bra som jag gör med min häst annars. Det finns alltid något som ligger och gnager i magen eller huvudet, men när jag är med min häst släpper det. Folk kallar mig asocial och tråkig, jag kallar mig själv levande och brinner för det jag gör. Jag menar come on, om ni verkligen är mina vänner så förstår ni det. Vilket mina riktiga vänner också gör.

 

Har jag morgonfodringen på lördagen vill jag INTE gå ut och festa på fredagen. Ska jag tävla på söndagen vill jag inte ut och "träffa polare i stan" dagen innan. Så är det, min häst är en levande varelse. En varelse jag vet inte klarar sig utan mitt pysslande. Självklart får jag hjälp vissa dagar, men överlag tar hästen upp all min tid. Det är precis så jag vill att det ska vara. Hästen, plugg och pojkvän tar upp all min tid. Ibland hinner jag klämma in någon kompis här och där, ibland inte. De har börjat förstå, även om de inte förstår varför.

 

Jag är den typen av människa som tar min häst före kompisar. Sådan är jag. Acceptea det eller förlora mig som vän, ditt val.

 

Känslor, det är farliga saker, något vi inte alltid kan förstå. De kan vara dåliga eller bra, men det vet ni ju redan.

 

När man är kär, förälskad, då sprutar det känslor åt alla håll. Ena sekunden är man sprudlande glad och nästa sekund ligger man på golvet och gråter.. typ..

 

Har varit fruktansvärt glad de senaste veckorna, ja, en kille ligger bakom det. Den killen. Han som jag har känt hela mitt liv och aldrig haft några känslor för innan, men nu? Verkligen. Han gör mig lycklig på ett sätt ingen annan någonsin gjort. Han är helt enkelt perfekt.

 

Nu åker han till Thailand och vi ses inte förrän om 20 dagar, vilket gör att mitt i lyckan känner jag att missär är på väg och jag kommer sakna honom fruktansvärt mycket. Men det är bara 20 dagar, det klarar vi va? 

 

Osammanhängande, förvirrat inlägg som egentligen inte alls skulle handlat om detta.. Men så går det ibland.. 

 

Chaooo.

 

Det är så sjukt enerverande med Qaiza för tillfället. Hon går super på träningarna, hoppar 120 - 130 utan några som helst problem. Så kommer vi till tävling och så stoppar vi ut oss på första hindret i 1 m. Vad är det för fel? Hon är speciell och väldigt försiktig av sig, det vet jag. Men såhär borde det inte vara. 

 

Nu har vi bokat tid hos vetrinär på måndag, och jag hoppas verkligen att vi hittar något. Något som kan förklara allt detta. Jag hoppas att allt inte sitter i hennes huvud, för jag vet att om hon bara mår bra, psykiskt och fysiskt, kan hon gå hur långt som helst inom både fälttävlan och hoppning. Jag vill visa världen att vi är så bra som vi vet att vi är. Jag hoppas verkligen att det blir bra till slut.

 

Om ni läste mitt förra inlägg om tävlingen la ni kanske märke till hur jag mellan klasserna sa att jag bytte inställning? Ja, den är viktig.

 

Min ponny är otroligt känslig för mitt humör, jag känner direkt att om jag har ahft en dålig dag och sen ska sätta mig och rida dressyr blir det oftast inte så bra. Så när jag gick in med tanken "Nu SKA vi över alla hinder" med en mördande blick (det fick jag veta efteråt) tror jag att Qaiza kände sig tvingad och kände att jag var lite arg och samtidigt hur nervös jag var. Detta blev då vår nergång. När jag till andra klassen bytte inställning till det positiva med Qaiza mycket gladare och jag med.

 

Vad jag menar är att den dagliga inställningen är väldigt viktig, istället för att bråka eller skälla på hästen när den gör fel, beröm när den gör rätt. Jag lovar att det kommer göra så att man kommer längre.

 

Tex i ridhuset står det en vit stol i ena hörnet, Qaiza är fruktansvärt "rädd" för den och kastar sig så fort hon kommer till den delen av ridhuset. Ena dagen försökte jag med att säga till, fungerade inte. Nästa dag berömde jag så fort hon gick i närheten av den, och vips så var det nte så läskigt. Jag menar inte att det kommer fungera varje gång, i alla situationer men kanske i 75% och det är värt mycket.

 

Ibland kanske man ska tänka om, har man huvudvärk eller är på dåligt humör kanske man inte ska trimma på banan utan istället kanske rida ut? eller göra något annat. Så brukar jag tänka, om man har möjligheten såklart. 

 

Så, nu har jag haft tid nog att analysera dagens resultat. 

 

Jag spänner mig ju självklart, det är en stor tävling, nytt program, många konkurrenter och så vidare, och då är det självklart att Qaiza också spänner sig. Jag menar om du och din kompis går på stan och så helt plötsligt börjar din kompis spänna sig. Du frågar vad det är och blir genast mer uppmärksam om världen och vad allt gör. Din kompis kanske säger att "det var inget", men du är fortfarande halv-spänd och håller mer koll på världen. Så måste det ju vara för hästen också, bortsett från att vi inte kan säga till hästen att det inte är något farligt. 

 

Sedan kanske hon har sovit konstigt. Ni vet när man vaknar och är jättestel i ena sidan av nacken och knappt kan röra sig, eller att man har huvudvärk. Ja, så måste det väl ändå vara för hästen också eller? De kan ju inte vara på topp och må bra hela tiden. Så vad vet jag om hur min häst mår egentligen? Inte mycket. Men sådant är det när man inte kan prata med individen. 

 

Till exempel så när jag började rida fram ville hon inte ställa sig till vänster, hon brukar vara lite stel där och det ska kollas upp efter helgen, men om hon har sovit konstigt med nacken är ju det inte så konstigt. Jag jobbade bort det lite, men samma symptom kom på banan när jag krävde lite av henne och hon var spänd. 

 

Det jag menar är att även om jag mår bra och har ridit bra under veckan kan ingenting garantera att hästen känner likadant, visst? och hon hade kanske huvudvärk idag, vad vet jag? 

 

Jag är nöjd med min lilla plutt ändå, för hon försökte och vi genomförde programmet med godkänt resultat. Självklart hade det varit kul om det hade gått bättre, men samtidigt så får man ta det lite som det kommer, och det gjorde vi idag.

 

En sak som jag har tänkt mycket är det här med om killar och tjejer kan vara bästa kompisar. Min bästa kompis är en kille. 

Min ena tjejkompis (som inte känner honom) såg mig messa med honom och utbrast 'ÄR DU OTROGEN MOT ALBIN?!' bara för att jag skickade två hjärtan. Men om man gör det till en tjejkompis så får bara svaret 'älskar dej finaste :*'. Detta tycker jag är så underligt. Man får alltså skicka hur mycket hjärtan, puss-smileys och 'jag älskar dig så himla mycket' - sms till sina tjejkompisar. Men om man gör det till en kille så tittar alla snett på en?

JAG FÖRSTÅR INTE GREJEN.

 

Min bästa kompis är min bästa kompis, jag menar jag struntar i om det är en kille eller tjej, bara jag trivs och litar på personen. 

Sedan är det många som undrar 'om jag verkligen kan snacka om tjejsaker med honom'. Vad är egentligen tjej-saker? Är det om jag har mensvärk? Om den nya läraren är snygg? Om hur jag ska göra slut med andra kompisar? Svar: JA, jag kan prata om precis allt med min bästa kompis, jag skiter väl i om han är kille? Sedan är det väl klart att jag inte alltid får medlidande om jag klagar över mensvärk, och jag får lite hånande kommentarer. Men det får man väl av alla kompisar?

Bara något jag tänkte på, ska försöka bli mer aktiv, men var i Österrike från torsdag vecka 7 till igår och idag har jag jobbat och varit i stallet så... 

Det är ett jäkla tjat på vissa människor i min närhet. När jag säger att jag har börjat boxas så får jag inte den reaktionen som jag vill. När man säger något sådant vill man, eller iaf jag ha enn svar som 'Vad kul!' eller kanske 'oväntat, men roligt för dig!'. Istället får jag 'VA?! har DU börjat boxas? Du är ju TJEJ..?' 

 

Jag förstår inte hur folk tänker. Det är klar att man kan tycka att något är oväntat, men att upprepa det många gånger vid flera olika tillfällen tycker inte jag är speciellt trevligt. Själv börjar jag känna att jag är dålig och tänka att jag inte ska boxas förjag är tjej. Men det är ju helt fel tänkt av mig egentligen. Jag ska göra det jag tycker är kul och inte låta någon annan betsämma.

 

Visst, när jag var mindre var jag alltid den 'rosa tjejen', den som aldrig gjorde fel, barbiedockan. Jag har långa naglar, jag sminkar mig, jag använder hårinpackning. För två år sedan hade jag aldrig kommit på tanken att börja boxas, inte för att det inte hade varit roligt. Utan just för att människor runt omkring mig inte hade tyckt att jag passade till det, var stark nog.

 

Jag har fått kommentaren 'men du är ju så klen'. Och då tänker jag, jag har spelat tennis i 7 år mellan 1 och 5 dagar i veckan. VARJE vecka. Då får man armmuskler OCH benmuskler. Jag har ridit i hela mitt liv och av det får man mycket benmuskler, men även där arm och magmuskler. Jag är också starkare än många killar och nästan alla tjejer i hela 9:an på min skola. 

 

För mig är det självklart att alla får göra det de själva vill, om det så är att boxas eller vara modell. Alla är lika värda, gå emot normen och tänk inte på alla andra!

När jag satt på läktaren idag, och den unga, oerfarna tjejen som aldrig startat såhär hög klass innan går in och rider en felfri runda och faktiskt kommer tvåa. Med det startfältet. Det tycker jag är coolt. Jag kunde inte låta bli att jubla och få ett enormt leende på mina läppar. För vad jag insåg när jag satt där, det var känslan. Känslan man får när det går bra, känslan mellan hästen och en själv när det bara stämmer och man flyger över hinderna.

Igår var jag totalt inspirationslös, hade gett upp allt och började faktiskt skriva en annons på min UNDERBARA ponny. När jag hade skrivit lite, var det som att världen bara stannade. Vad fan (ursäkte språket) höll jag på med egentligen? Det är väl klart att jag inte ska sälja min häst? 

Vi har kämpat i två år nu, kämpat och lyckats - kämpat och misslyckats. Men vi har haft fett kul på vägen. Och jag är villig att lägga ner all tid jag har på denna ponny, för jag VET att vi kan komma väldigt långt. 

Jag har alltid sagt att jag ska sälja henne nästa år. Varför? Jo för att vi ska få lite pengar för henne. Men hallå - varför stressa så? Jag vill fråmat, jag vill upp i klasserna, och då får jag inte stressa. Jag får inte vara otålig. Vissa människor rider som krattor och har en jättefin häst som hoppar allt vinner och kommer en bit upp i klasserna, men sen tar det stopp. Varför? Jo för att de inte har det där flytet som alla pratar om. Det är det jag kämpar med dagligen, det där flytet som när man får det känns som att man svävar på små rosa moln mot hinderna. Den känslan, är en av de mäktigaste.

Så nu tar vi nya tag, jag och min älskade ponny. Hon kan, jag kan, vi kan. Anna Wemlerth, som äger AW sporthorses sa att det är en av de finaste ponnyer hon sett och hoppar med sådan lätthet. Det är de sakerna jag måste tänka på. Alla de fina kommentarer vi har fått, alla applåder, och high-five. Alla gånger vi har flugit över hinder så stora att jag aldrig trott att vi kunnat ta oss över levande och alla gånger min käre ponny funnits för mig när jag behövt stöd. 

Jag älskar min ponny, och det kommer ingenting, någonsin att förändra.