När jag satt på läktaren idag, och den unga, oerfarna tjejen som aldrig startat såhär hög klass innan går in och rider en felfri runda och faktiskt kommer tvåa. Med det startfältet. Det tycker jag är coolt. Jag kunde inte låta bli att jubla och få ett enormt leende på mina läppar. För vad jag insåg när jag satt där, det var känslan. Känslan man får när det går bra, känslan mellan hästen och en själv när det bara stämmer och man flyger över hinderna.

Igår var jag totalt inspirationslös, hade gett upp allt och började faktiskt skriva en annons på min UNDERBARA ponny. När jag hade skrivit lite, var det som att världen bara stannade. Vad fan (ursäkte språket) höll jag på med egentligen? Det är väl klart att jag inte ska sälja min häst? 

Vi har kämpat i två år nu, kämpat och lyckats - kämpat och misslyckats. Men vi har haft fett kul på vägen. Och jag är villig att lägga ner all tid jag har på denna ponny, för jag VET att vi kan komma väldigt långt. 

Jag har alltid sagt att jag ska sälja henne nästa år. Varför? Jo för att vi ska få lite pengar för henne. Men hallå - varför stressa så? Jag vill fråmat, jag vill upp i klasserna, och då får jag inte stressa. Jag får inte vara otålig. Vissa människor rider som krattor och har en jättefin häst som hoppar allt vinner och kommer en bit upp i klasserna, men sen tar det stopp. Varför? Jo för att de inte har det där flytet som alla pratar om. Det är det jag kämpar med dagligen, det där flytet som när man får det känns som att man svävar på små rosa moln mot hinderna. Den känslan, är en av de mäktigaste.

Så nu tar vi nya tag, jag och min älskade ponny. Hon kan, jag kan, vi kan. Anna Wemlerth, som äger AW sporthorses sa att det är en av de finaste ponnyer hon sett och hoppar med sådan lätthet. Det är de sakerna jag måste tänka på. Alla de fina kommentarer vi har fått, alla applåder, och high-five. Alla gånger vi har flugit över hinder så stora att jag aldrig trott att vi kunnat ta oss över levande och alla gånger min käre ponny funnits för mig när jag behövt stöd. 

Jag älskar min ponny, och det kommer ingenting, någonsin att förändra.